Häromdagen läste jag ett inlägg på Instagram som påminde mig om något jag egentligen vet men lätt glömmer bort: att inspiration kommer när man gör. Inte tvärtom.
Ordet inspiration kommer av det latinska ”inspiro” – att inandas, att blåsa liv i något. Det sägs också vara en mental gnista eller andlig ingivelse som sätter igång kreativitet, nya tankar och handling.
När vi tar till handling och engagerar oss i en aktivitet som ger oss mening producerar hjärnan dopamin. Dopamin är det belöningshormon som gör oss motiverade att göra mer av det vi håller på med. Hjärnan skapar fler kopplingar när vi engagerar oss i något vi älskar att göra. Och när vi har fler kopplingar i hjärnan har vi lättare för att koppla ihop olika till synes orelaterade områden, dvs vi blir mer kreativa. Jag läser också att inspiration är kopplat till hjärnans självreflektiva del, standardnätverket. När man tar en paus från sitt ”görande” och låter tankarna vandra, kopplar hjärnan ihop till synes orelaterade minnen och tankar och skapar nya idéer, från det undermedvetna. Vi känner oss inspirerade.
Göra, vila, inspireras, göra, vila, inspireras. En loop som triggas av görandet.
Jag inspireras med upplevelser och bilder när jag är ute och promenerar. Jag är fascinerad av alla färger och texturer naturen uppvisar. Mönster, rörelser, rytmer. Dessa upplevelser lägger sig i mitt undermedvetna. När jag sedan påbörjar ett konstverk har jag ofta inte någon klar bild över vad jag vill åstadkomma. Därför börjar jag bara. Med en färg eller en teknik. Ibland känns det som att det inte kommer att bli något av det jag gjort (ibland blir det ju inte det heller). Då kan jag låta bilden vara ett tag. Jag går och gör något annat. Kanske återkommer jag till bilden senare samma dag. Eller flera veckor senare. Då händer det att jag ändå ser något jag inte såg tidigare. Jag blir sugen på att fortsätta, känner mig inspirerad. Det är en underbar känsla- att ta en bild jag inte är så nöjd med, fortsätta att jobba med den, och se den växa fram till något jag blir nöjd med.
Jag försöker lita på strukturen. Att sätta igång och göra, även när jag inte känner mig inspirerad. Att regelbundet gå in i ateljén och göra något, även om det inte är att måla. För när jag jag befinner mig bland färger, papper, penslar och halvfärdiga målningar kommer till slut en lust att hålla på. Längtan att komma in i det där flow:et som det kreativa arbetet ger.